rosearoxo

Ber om ursäkt för eventuella stavfel då jag skriver från telefonen!

Men någonting magiskt jag har börjar lägga märket till med ban är den totala lyckan av så lite. Jag antar att ju äldre vi blir så kräver vi mer och strävar efter mer vilket gör det svårare att bli tillfreds med vardagliga saker.

Om vi tar Moa som ett exempel, hon är just över året gammal. Hon kan gå, springa, säga några ord och göra dig lite förstådd åtminstone. Hennes nya lyckopryl är att gå runt med stövlarna. Hon ska helst få på sig dem med så lite hjälp som möjligt, annars blir hon så arg om man hjälper till för mycket. Men när hon har fått på sig sina skor så springer hon runt i lägenheten och skrattar, ramlar, reser sig och skrattar igen. Idag sprang hon runt i stallet söm ett skållat troll och hade så himla roligt.

Casper däremot, han blir nöjd om han får lyssna på en svängig låt samtidigt som han dansar eller diggar med huvudet i takt till musiken.

Det är på något sätt så fascinerande för mig som vuxen att se de små trollen bli så glad över någonting man själv tar föregivet. Som att gå i ett par skor eller för all del ta på sig dem själv.

När ska vi sluta sträva efter det perfekta? Sluta kräva allt som livet har att ge? När blir vi egentligen nöjda? Och kan det inte vara så lätt, att vuxna människor kan finna lyckan i ett par skor?