rosearoxo

Ja, nu ska ni få det utlovade inlägget angående min underbara lilla häst, Allie. Det kommer att bli en lång historia så bäst ni poppar popcorn och är redo, för annars kommer ni ångra er!

 

Hursom. För nästan exakt ett år sedan, eller rättare sagt 371 dagar sedan, så åkte vi ner till Luxemburg! Med vi menar jag då min sambo Stefan och min syster Frida. Vi skulle hämta den underbara donnan Allie som var köpt ett halvår tidigare från USA, exakt datum var den 22 Juli 2011. Resan var lång och jävlig, med många missöden men vi lyckades få hem hästen i ett ekipage.

 

Som jag beskrivit tidigare i bloggen är Allie ett av de bästa jag har gjort. Jag är så nöjd idag att jag nästan fick fälla mig en liten tår av stolthet. Kommer aldrig glömma det första ögonblicket, när jag såg den där lilla ponnyn i den stora boxen, hennes rosa lilla mule och krokiga ben. Det var kärlek vid första ögonkastet, även om hon går lite som Janne Långben och är lite bitchig, så är hon min bebis. 

 

Allie var väldigt liten och tunn när hon först kom till mig. Har tyvärr inga bra bilder från det men ungefärliga. Tog inte så mycket bilder på henne utan täcke, alls. Hon hade fått med sig diverse åkommor från antingen karantänen eller stallet i Luxemburg, bland annat lus. Så det första som hände var väll en ordentlig genomgång med veterinär. Hon fick penicillin samt då avlusning. Sen var vi på gång efter några tuffa veckor svävandes mellan lycka, hopp, tro och förtvivlan. Inte för att hon var dödligt sjuk eller nått, men pendlande mellan om det var värt det eller ej. Alla förväntingar jag haft, alla förberedelser, att inte våga berätta det för någon, att pendla mellan om det faktiskt var sant att det hade hänt eller ej.

 

När hon väl var frisk så var det dags att börja lära känna varandra. Märkte ganska snart att det var en liten dam med stort humör. Hon var väldigt lat, bekväm, men snäll, så länge hon inte protesterade eller testade. Hon kunde hoppa runt och bocka bara för skojs skull, ställa sig på bakbenen eller backa upp i en snödriva. Så första tiden var lite att bara känna vart gränserna gick och försöka lära mig hur jag skulle hantera och fostra henne på bästa sett. Snart framkom även att hon var en riktig skitgris som älskar att ha bajshögen som huvudkudde eller rumpkudde, antingen eller.

 

Tog små steg fram, longerade, gjorde lite markarbete, ville absolut inte gå över gränsen. Men snart kunde jag sitta på henne och även lägga på en sadel, dra åt gjorden, tränset med bett gick superbra, så alla steg har vart relativt lätta, har även testat rida några svängar på henne, men kände att hon inte riktigt var redo än för att ta det där steget till att börja ridas. Hon var otroligt ojämn i växtperioden och är än idag. Efter att ha forskat lite i det och pratat runt lite bestämde jag mig för att vänta tills hon är 3 år gammal (minst) innan jag ska rida in henne ordentligt. Jag anser att tiden får ta sin tid, helt enkelt. Vi har inte brottom med att utvecklas. Huvudsaken är att vi har kul ihop. 

 

Bestämde i samråd med min syster Emely, henens sambo Mats och min andra syster Frida att det bästa steget nog hade vart att köra in henne. Eftersom att jag har ett förflutet inom travet så kändes det som ett naturligt val. Så när sommarbetet kom så sa jag upp min stallplats och skickade henne vidare på bootcamp Boden. Inkörningsfasen gick superbra, även om hon bråkat på om lite saker och testat sig framåt, så har det endå gått fort och smidigt. Hon lär sig väldigt lätt och tycker att det är superkul. Hon blev tömkörd 3-4 gånger innan hon sattes i vagn första gången och nu tuffar hon på som ett tåg och jag är supernöjd med utveckligen och har min kära famlj här i Boden att tacka för det. Sen är jag så himla glad att hon fullkomligen älskar barnen och rör aldrig ens en fena när dom är och springer runt henne. Underbara häst! En bildbomb följer såklart på hennes liv. Har stulit lite bilder av f.d ägaren.

 

 Allie som en bebis