rosearoxo

God afton alla läsare!

 

Läste på ett hästforum på Facebook om att det fanns en typ av armband/smycken som innehåller hästtagel, utforskade det hela och insåg att jo, det var ju faktiskt rätt snyggt. Däremot så är de rätt så dyra men när det handlar om ett minne av sin älskade häst så blir det ju rätt billigt, om man tänker efter. Så de finns att beställa här, har lånat lite bilder från Sierra Dancer's hemsida så ni får se hur snygga de är. Passar som present, julklapp eller för all del om det är dags att säga förväl till sin älskade vän och vill ha ett minne. Finns i flera olika utföranden och priser. Blev själv sugen på ett med tagel från Allie!

 

För några år sedan, innan jag förstod charmen av en nakenhund/nakenkatt så gick jag och gnällde mig blodig (!!) över folk som går runt och bär på hundarna när det är kallt ute "Som att de är nå jäkla spädbarn" men tji fick jag. Var ute på promenad med Tyson ikväll och efter ett tag började han hoppa runt på 3 ben, som snart blev 2½ ben och sen bara 2 och stampande runt, runt... Efter lite funderande så böjer jag mig ner och plockar upp hunden, får bära honom hela vägen hem för ner ska han inte. Måste säga det var rätt mysigt att gå och bära runt på en liten lurvtuss men ack så pinsamt. Hörde mig själv mala på i huvudet om att bära hundar.

 

Häromdagen innan jag åkte hem från Boden så passade jag på att ta en minitur med Allie. Gick faktiskt ganska bra. Det blev ingen duns i backen om än hon verkade vara sugen. Höll mig på gården den här gången och det var nog klokt. Dels för att jag var ensam ute på gården, ville inte uppmana henne till att "haka på en polare" riktigt och att ha nära till stallet om jag skulle flyga av.

 

 

Började med att longera henne i skritt och trav enbart för att hon och jag skulle få känna av läget lite, gick sådär, hon var ganska irriterad på det mesta vad utrustning heter, detsamma när jag hoppade upp. Red några varv runt gården och testade styrningen lite samt att korrigera så snart hon började dumma sig. Blev en eller två gången hon försökte med rackartyg men jag vann. Avstigning och sedan så gick vi runt lite och kände på läget, pustade ut efter det lilla.

 

Därefter så kom Mats hem efter en tur med Disa, så fick han testa på att longera Allie lite så jag skulle få se hur han gjorde. Blev lite hjärngympa och sen fick hon gå in för dagen, lilla gumman.

 

Kanske inte den mest givande dagen vad gäller hela inridnings-processen men det är ju det lilla som räknas. Eller hur?

Varning för horse-bonanza..

 

Morgonen inleddes som vanligt, upp ur sängen, en snabbkopp kaffe på vägen och till stallet. Dags för dagen D. Alla hästar skulle köras/ridas så det var en del att stå i. Så började med att göra alla dagliga sysslor och sedan så var det på schema att raka Allie. Det gick över förväntan, hon var skeptisk i ca 2 sekunder och sedan halvsov hon under hela tiden, förutom när Emely skulle raka henne i ansiktet så hjälpte hon även till med att hålla upp huvudet. Såklart var det Emely som fick sköta rakningen av henne då jag själv är rätt världelös på det. Så fint blev det.

 

Pust, stön, stånk!

Alla hästmänniskor (och deras pojkvänner) vet hur tunga spånbalar i själva verket är. Började sina i stallet så idag var det dags att hämta nya. Vi styrde alltså skutan till Luleå med hästfinkan i högsta hugg och sen var det bara att lasta, sen hem och lasta av. Vem behöver gym när man har en häst egentligen? Är helt slut nu ikväll. 

 

Därefter tog jag tag i ett av mina stora bekymmer just för tillfället, min skitgris till häst. Ja, nu menar jag alltså att hon är lika skitig som en gris. Säga vad man vill om min underbara lilla häst, men att hon är renlig är då en sån lögn att tungan blir till kol och trillar av. Hon ska nämligen spårklippas imorgon, då hon sätter päls som en lurivg björn, börjar svettas så fort det handlar om arbete. Så därför skrubbade jag upp henne ordentligt idag. 

 

Nu ska jag förklara lite närmare, eftersom att hon är en skitgris så duschar hon oftast några gånger i veckan, då oftast med en schamponering, men idag blev det två omgångar. Hon har ett rött ylletäcke som hon brukar ha på sig, men nu har det av någon outgrundlig anledning börjat färga av sig ordentligt, vet inte om det har vart någon skyddande hinna av något slag, på det innan. Så min häst har alltså varit röd/rosa/brun/svart/vit och grå i en härlig samling av färg. Som regnbågen fast i fel färgskala. Har tyvärr ingen bild att bidra med, men jag tror nog att de flesta förstår min förklaring rätt bra, speciellt de som råkar ha vita hästar som är lagd åt det lortiga hållet. 

Ska bli spännande att se imorgon hur hon tycker om att bli klippt. Förra vintern klippte vi henne över halsen då hon hade fått sig ett rejält bett över mankammen av en hästpolare, såg värre ut än vad det var men eftersom att det var blodvite på vit päls (ser värre ut än vad det är) så bestämde vi oss för att raka upp lite bara för att se så det inte var allvarligt.  Då gick det jättebra att raka henne, reagerade inte alls på klippmaskinen: Men nu när det är halva kroppen som ska klippas så kanske hon får myrkryp. Vi får se!

 

 

 

Måste se till att få nyare bilder på snärtan, men svårt när hon alltid ser ut som att hon varit med i kriget. 

Ja, nu ska ni få det utlovade inlägget angående min underbara lilla häst, Allie. Det kommer att bli en lång historia så bäst ni poppar popcorn och är redo, för annars kommer ni ångra er!

 

Hursom. För nästan exakt ett år sedan, eller rättare sagt 371 dagar sedan, så åkte vi ner till Luxemburg! Med vi menar jag då min sambo Stefan och min syster Frida. Vi skulle hämta den underbara donnan Allie som var köpt ett halvår tidigare från USA, exakt datum var den 22 Juli 2011. Resan var lång och jävlig, med många missöden men vi lyckades få hem hästen i ett ekipage.

 

Som jag beskrivit tidigare i bloggen är Allie ett av de bästa jag har gjort. Jag är så nöjd idag att jag nästan fick fälla mig en liten tår av stolthet. Kommer aldrig glömma det första ögonblicket, när jag såg den där lilla ponnyn i den stora boxen, hennes rosa lilla mule och krokiga ben. Det var kärlek vid första ögonkastet, även om hon går lite som Janne Långben och är lite bitchig, så är hon min bebis. 

 

Allie var väldigt liten och tunn när hon först kom till mig. Har tyvärr inga bra bilder från det men ungefärliga. Tog inte så mycket bilder på henne utan täcke, alls. Hon hade fått med sig diverse åkommor från antingen karantänen eller stallet i Luxemburg, bland annat lus. Så det första som hände var väll en ordentlig genomgång med veterinär. Hon fick penicillin samt då avlusning. Sen var vi på gång efter några tuffa veckor svävandes mellan lycka, hopp, tro och förtvivlan. Inte för att hon var dödligt sjuk eller nått, men pendlande mellan om det var värt det eller ej. Alla förväntingar jag haft, alla förberedelser, att inte våga berätta det för någon, att pendla mellan om det faktiskt var sant att det hade hänt eller ej.

 

När hon väl var frisk så var det dags att börja lära känna varandra. Märkte ganska snart att det var en liten dam med stort humör. Hon var väldigt lat, bekväm, men snäll, så länge hon inte protesterade eller testade. Hon kunde hoppa runt och bocka bara för skojs skull, ställa sig på bakbenen eller backa upp i en snödriva. Så första tiden var lite att bara känna vart gränserna gick och försöka lära mig hur jag skulle hantera och fostra henne på bästa sett. Snart framkom även att hon var en riktig skitgris som älskar att ha bajshögen som huvudkudde eller rumpkudde, antingen eller.

 

Tog små steg fram, longerade, gjorde lite markarbete, ville absolut inte gå över gränsen. Men snart kunde jag sitta på henne och även lägga på en sadel, dra åt gjorden, tränset med bett gick superbra, så alla steg har vart relativt lätta, har även testat rida några svängar på henne, men kände att hon inte riktigt var redo än för att ta det där steget till att börja ridas. Hon var otroligt ojämn i växtperioden och är än idag. Efter att ha forskat lite i det och pratat runt lite bestämde jag mig för att vänta tills hon är 3 år gammal (minst) innan jag ska rida in henne ordentligt. Jag anser att tiden får ta sin tid, helt enkelt. Vi har inte brottom med att utvecklas. Huvudsaken är att vi har kul ihop. 

 

Bestämde i samråd med min syster Emely, henens sambo Mats och min andra syster Frida att det bästa steget nog hade vart att köra in henne. Eftersom att jag har ett förflutet inom travet så kändes det som ett naturligt val. Så när sommarbetet kom så sa jag upp min stallplats och skickade henne vidare på bootcamp Boden. Inkörningsfasen gick superbra, även om hon bråkat på om lite saker och testat sig framåt, så har det endå gått fort och smidigt. Hon lär sig väldigt lätt och tycker att det är superkul. Hon blev tömkörd 3-4 gånger innan hon sattes i vagn första gången och nu tuffar hon på som ett tåg och jag är supernöjd med utveckligen och har min kära famlj här i Boden att tacka för det. Sen är jag så himla glad att hon fullkomligen älskar barnen och rör aldrig ens en fena när dom är och springer runt henne. Underbara häst! En bildbomb följer såklart på hennes liv. Har stulit lite bilder av f.d ägaren.

 

 Allie som en bebis

 

 

 

 

Förra året så var jag med om någonting fantastiskt underbart, att få träffa ett färskt litet föl, nyfödd. En av de första att ta på den lilla krabaten. Helt underbar känsla. Men som alla vet så växer bebisar som ogräs, så det gäller även små hästar. Har tänkt visa ungefär HUR fort det går. Har lånat lite bilder av Emely. Hästens namn är Arcticmidnight Sun, kallas för Ärtan (jag föredrar dock att säga Pöörti) och även detta är Emely & Mats lilla pålle som ska växa upp och bli en springare. Han har nu börjat växa i sina öron sötnosen.

 

Första bilden, 6 dagar gammal, 9 Juli 2011

Beige pojke: Thor
Gul pojke: Teddy
Gul flicka: Minty
Svart/vit pojke: Ace

Väldigt nöjd med namnvalen kan jag väll summera. 3 av dem från My Little Pony, inte dåligt. Såklart får inte S veta om det. S fick döpa den beiga pojken, som fick det väldigt manliga namnet Thor.