rosearoxo

Ber om ursäkt för eventuella stavfel då jag skriver från telefonen!

Men någonting magiskt jag har börjar lägga märket till med ban är den totala lyckan av så lite. Jag antar att ju äldre vi blir så kräver vi mer och strävar efter mer vilket gör det svårare att bli tillfreds med vardagliga saker.

Om vi tar Moa som ett exempel, hon är just över året gammal. Hon kan gå, springa, säga några ord och göra dig lite förstådd åtminstone. Hennes nya lyckopryl är att gå runt med stövlarna. Hon ska helst få på sig dem med så lite hjälp som möjligt, annars blir hon så arg om man hjälper till för mycket. Men när hon har fått på sig sina skor så springer hon runt i lägenheten och skrattar, ramlar, reser sig och skrattar igen. Idag sprang hon runt i stallet söm ett skållat troll och hade så himla roligt.

Casper däremot, han blir nöjd om han får lyssna på en svängig låt samtidigt som han dansar eller diggar med huvudet i takt till musiken.

Det är på något sätt så fascinerande för mig som vuxen att se de små trollen bli så glad över någonting man själv tar föregivet. Som att gå i ett par skor eller för all del ta på sig dem själv.

När ska vi sluta sträva efter det perfekta? Sluta kräva allt som livet har att ge? När blir vi egentligen nöjda? Och kan det inte vara så lätt, att vuxna människor kan finna lyckan i ett par skor?

Ja.. Man börjar ju fundera på hur det riktigt är ställt här i världen när så unga människor lämnar oss för tidigt. Tycker att det händer för ofta nu. Fick ikväll veta att en gammal klasskompis lämnat jordelivet, ingen som jag var nära med eller ens kände bra.. Men blir ändå så illa till mods och ledsen över alla som lämnar oss för tidigt. Det är för många nu på en väldigt kort tid.

Jag önskar så innerligt att vi hade levt i en perfekt värld där ingen behövde sörja och absolut inte sörja sina egna barn.

Så ikväll skickar jag mina tankar till de närmaste. Vila i frid!

För er som inte förstår den dåliga stavningen så skriver jag från en telefon med helt sprucken skärm och t9 som vill jävlas hela tiden.. Så ha överseende!

Idag har vi haft fullt upp med allt möjligt! Började dagen tidigt med att stiga upp och köra Casper på dagis, därefter bar det av till stallet. På dagens schema var att köra Disa och Jerker. Var en helt underbar morgon med solsken och absolut inte för kallt, däremot i slutet av dagen när alla sysslor var avklarade så frös både jag och Emely som hundar.

Åkte em och åt världens godaste lax till middag, kvällen gick enormt segt så vi har mest slappat tills kidsen kom i säng och nu ikväll har jag sökt jobb som bara den, hoppas någon nappar nu snart. Därefter så hjälpte jag Emely att lägga ut massor av barnkläder på Tradera, tror det blev typ 32 auktioner, helt sjukt! Så ni stöp vi i säng båda två. Ligger och lyssnar på Moa när hon halvt snarkar, kan inte förstå att ett så litet barn kan föra sånt oljud, men samtidigt mysigt.

Annars då? Ja, saknar min älskling idag. Tur vi kan använda oss av Skype så vi får prata med varandra, tiden gör betydligt mycket fortare då.

Nåja, dagens totalt onödiga inlägg skriver, dags att sluta de två gröna och försöka sova en stund.

Idag är en dag för att minnas både positiva och negativa förändringar i mitt liv.. Några som påverkat mig starkt och andra som skänkt mig otroligt mycket lycka och kärlek.. Varnar för ett känsloladdat inlägg men mycket jag måste få lätta på. Jag kan bäst förklara det i ord så här kommer det!

För en vecka sedan var vi tvungna att en än gång ändra vår gemensamma framtid, nu till någonting sämre än vad vi sett fram emot. En förändring som både skrämde oss och skänkte oss en stor glädje men framförallt någonting som förde mig och min älskade närmare varandra.. Inget sagt och inga frågor ställda men vi sörjer än! En vecka av total förtvivlan, ångest och kärlek..

Idag är också första dagen jag hade med min lilla häst som är så underbar. Ett år har gått och jag har aldrig ångrat henne en sekund.. Kommer aldrig att glömma det första mötet i Luxemburg där vi träffades. Hon stod i intryckt i hörnet av en box, jag var som ett barn på julafton och när jag sträckte ut min hand mot henne och fick känna hennes silkeslena mule för första gången blev det äntligen verklighet.. Vilken kärlek jag hyser för min underbara lilla häst! Önskar mig många fler åt tillsammans med min vita dröm..

Idag är också ett år sedan världen förlorade en stjärna.. Jag sörjer med närmaste familj, vänner och bekanta, för på samma dag jag fick känna kärleken till min jäst fick jag även känna tårar på min kind för en människa som egentligen inte haft en betydande roll i mitt liv, men som ändå funnits där och påverkat både mig och många i min omgivning! Vila i frid. Sänder en tanke ikväll och önskar att allt hade vart annorlunda.

Slutligen vill jag säga följande: ta hand om varandra och älska varandra som att morgondagen inte fanns, annars kan det vara försent! Var tacksam för det livet har att ge och njut varenda sekund av den lilla tiden vi har här på jorden. Ta hand om varandra och behandla varandra som du själv vill bli behandlad.